Statsförvaltningssystemet

Finlands statsförvaltning är uppbyggd på tre faktorer:

• Finland är en konstitutionell republik, där makten tillhör folket. Medborgarna väljer riksdagsledamöterna. Riksdagen, som utövar den lagstiftande makten, styr regeringen, som har den högsta verkställande makten. Ett rättsväsende som är oberoende av statsmakten och den övriga förvaltningen tryggar en jämlik behandling av medborgarna.
• Finlands ekonomiska system baserar sig på marknadsekonomi.
• På samma sätt som i de övriga nordiska länderna är den offentliga förvaltningens mest omfattande uppgift i Finland att i huvudsak sörja för välfärdstjänster för medborgarna, exempelvis utbildning, hälsovård och socialförvaltning.

Förvaltningsstrukturen i Finland är uppbyggd av statens högsta organ, dvs. riksdagen, republikens president och statsrådet, oberoende domstolar samt statsförvaltningen och den övriga offentliga förvaltningen.

Statsförvaltningen består av statens centralförvaltning, regionalförvaltning och lokalförvaltning. De ämbetsverk som omfattas av statens budgetekonomi, vilkas verksamhet helt eller delvis finansieras med budgetmedel, har totalt cirka 84 000 anställda. Av dessa arbetar knappt 4 500 vid ministerierna.

Till den övriga offentliga förvaltningen hör kommunalförvaltningen, kyrkoförvaltningen och den medelbara offentliga förvaltningen.

Kommunerna i Finland har självstyre. Det innebär att de har lagstadgad rätt att fatta beslut om sina egna angelägenheter. Landskapet Åland har självstyre i enlighet med bestämmelserna i självstyrelselagen för Åland. Myndigheterna i statens regional- och lokalförvaltning samarbetar med myndigheterna inom kommunalförvaltningen.

Den medelbara offentliga förvaltningen omfattar självständiga offentligrättsliga inrättningar (såsom Folkpensionsanstalten, Finlands Bank, Arbetshälsoinstitutet, Finlands skogcentralen och universiteten) och samfund, inrättningar, stiftelser och privata personer (såsom fiske- och djurskyddsövervakare) som med stöd av lagar och förordningar eller bestämmelser och beslut som utfärdats med stöd av dem sköter offentliga uppgifter.

Finlands statsförvaltnings utveckling

Finland fick en egen förvaltning 1809 då landet, som tidigare lytt under Sverige, övergick som ett autonomiskt storfurstendöme till ryska kejsardömet. Då Finland blev självständigt 1917 hade landet redan över hundra års erfarenhet av egen förvaltning och en långvarig kontakt med den nordiska förvaltningskulturen.

Den offentliga förvaltningen började expandera snabbt på 1960-talet. Detta berodde till stor del på att välfärdsstaten hade en ökande mängd uppgifter som måste skötas.

Finlands statsförvaltning tillämpade ända fram till 1980-talet en modell där ministerierna svarade för de offentliga uppgifterna i samarbete med s.k. centralämbetsverk. Inom regionalförvaltningen sköttes de offentliga uppgifterna av länsstyrelserna och de regionala myndigheterna inom olika verksamhetsområden.

Statsförvaltningen genomgick en strukturomvandling i början av 1990-talet bl.a. på grund av den svåra ekonomiska lågkonjunkturen. Man avstod från systemet med centralämbetsverk, antalet länsstyrelser minskades och flera ämbetsverk ersattes med nygrundade affärsverk och statsbolag.

Reformerna gav kommunerna större självständighet i fråga om verksamhet och ekonomi, vilket ledde till att kommunerna har eftersträvat en större effektivitet i sin ekonomi.

Den nya regionalförvaltningen inledde sin verksamhet i början av 2010. Syftet med reformen är att förtydliga de statliga regionförvaltningsmyndigheternas roller, uppgifter, styrning och regionindelningar. Universiteten blev offentligrättsliga inrättningar i början av 2010.