Terminalvård och förberedelse

Terminalvård är vården i slutskedet av en patients liv, med vilken man strävar efter att underlätta den döendes tillvaro och behandla sjukdomssymptomen. En effektiv smärtbehandling är en del av terminalvården. Nuförtiden finns det många effektiva metoder för att lindra smärtor, vilka i de flesta fall hjälper mot smärtor av olika typer. Målet är att man garanterar en trivsam miljö och en människovärdig och mänsklig vård för den döende, vilken involverar de närstående.

Enligt patientlagen har patienten rätt att få god vård och ett gott bemötande. Patienten ska vårdas i samförstånd med honom eller henne. Om patienten inte kan besluta om sin vård, ska läkaren höra patientens lagliga företrädare och andra anhöriga innan ett viktigt vårdbeslut fattas, i syfte att utreda vilken vård som bäst motsvarar patientens vilja. Om de anhöriga har avvikande åsikter om patientens vård, beslutar läkaren om den vård som lämpar sig bäst för patienten.

Valviras (Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården) webbsidor innehåller ytterligare information om terminalvård, viljeyttring, säkerhetsredskap som begränsar rörelsen samt beslut om att inte återuppliva en patient. Ett beslut om att inte återuppliva en patient (do not resuscitate, DNR-beslut) betyder att patienten inte återupplivas vid ett eventuellt hjärt- eller andningsstopp. Det är möjligt att ett sådant beslut fattas då en läkare som behandlar en svårt sjuk patient konstaterar att patientens prognos är dålig och möjligheten att klara sig även efter återupplivningen är liten.

En läkare ska alltid fatta beslutet om att låta bli att återuppliva en patient, helst en läkare som känner honom eller henne väl. Det är möjligt att skriva in ett DNR-beslut i sin viljeyttring. Det är viktigt att säkerställa att motiveringen till beslutet, beslutsfattaren och hörandet av patienten och de anhöriga har skötts noggrant och antecknats.

Om vården av en sjuk eller ålderdomssvag människa blir för tung för de anhöriga eller inte längre är möjlig, ska man fundera på vård på bäddavdelningen vid en hälsocentral eller på ett sjukhus eller på ett hospice. Beslutet om övergång till terminalvård fattas av en läkare inom specialsjukvård, då den botande vården inte längre leder till resultat. En remiss av en läkare behövs för terminalvård.

En del av hospicen ordnar dagsjukhusverksamhet som stöd till hemvården. Patienten tillbringar vanligen en dag i veckan på dagsjukhuset, träffar andra patienter och får vid behov vård och hjälp för sina symptom. De anhöriga får å sin sida en ledig dag, eller så kan de komma till dagsjukhuset för att diskutera med läkaren och vårdarna om de så önskar.
Det finns fem hospice i Finland: Terhohemmet i Helsingfors, Karinahemmet i Åbo, Pirkanmaan hoitokoti i Tammerfors, Hoitokoti Koivikko i Tavastehus och Karjalakoti i Villmanstrand. Man ansöker till ett hospice med en remiss av en läkare och en betalningsförbindelse av kommunen eller som privatpatient.

I allmänhet ges terminalvård i olika avdelningar av sjukhuset. Kuopio  har  som första stad organiserat en separat terminalvårdsavdelning i Harjula sjukhus.

Till följd av en sjukdom kan patientens uppförande eller t.o.m. personlighet ändras. De nya särdragen beror på sjukdomen och de skildrar inte patientens verkliga känslor. De anhörigas uppgift är att ge en känsla av säkerhet och närhet till en döende patient. Närvaro vid dödsstunden är lugnande såväl för den döende som för de närstående.
Ibland kommer döden överraskande och de anhöriga hinner inte till platsen – det viktigaste är dock att man har försökt att vara närvarande under patientens sista livsskeden. Yrkespersonerna inom terminalvården rekommenderar i allmänhet att de anhöriga ska se på den avlidne antingen på dödsplatsen eller i kapellet. Vårdpersonalen kan stöda om tanken känns skrämmande.