Avgifter för social- och hälsovårdstjänster

Lagen om klientavgifter är en viktig lag för äldre som regelbundet betalar för social- och hälsovårdstjänster, eftersom den fastställer hur mycket man maximalt får debitera klienten för olika tjänster. Kommunerna kan fatta beslut om avgiftsfrihet eller lägre avgifter. I praktiken debiterar kommunerna för det mesta maximala belopp för tjänsterna.

Avgifter med anknytning till tjänster som ofta används av äldre är bl.a. avgifter för besök på hälsovårdscentralen, hemvård, institutionsvård samt avgifter för vård som ges i serie och i mer sällsynta fall sjukvård för personer som bor utomlands. Social- och hälsovårdstjänsterna är antingen avgiftsfria, lika för alla eller beräknade enligt inkomst- och familjeförhållanden.

• Klientavgifter inom den offentliga hälso- och sjukvården 
  Hälsocentralavgifter, tandvårdsavgifter, sjukhusavgifter, specialavgiftsklass, hemsjukvård, dagvårdsavgifter, avgiftstak och servicesedeln.
  Social- och hälsovårdsministeriet SHM

Maximala avgifter på hälsovårdscentraler och sjukhus finns i en tabell på social- och hälsovårdsministeriets webbplats. I tabellen ingår priser på läkarbesök vid hälsovårdscentral och sjukhus, avgifter för ingrepp samt rehabiliterande vård, dag- och nattvård.

Klientavgifter för hemvården uppbärs av kunder som får service minst en gång i veckan. Den månatliga klientavgiften kan beräknas utifrån använd arbetstid eller antalet besök. Kommunerna har sina egna tabeller med avgiftsklasser, i vilka det finns flera klasser för vårdbesök: t.ex. ingår i den lägsta klassen 1–5 besök/timmar i månaden ↔ i den högsta klassen 40–60 besök/timmar i månaden. Varje klass har sin egen avgiftsprocent, som varierar kommunvis.

Tabellerna med avgiftsklasser finns på den kommunala hemvårdens webbplatser eller i kommunernas handböcker för hemvården. Den egna kommunens hemvårdsenhet ger också närmare information om avgiftsklasserna. Månadsavgiften för hemservicen får alltså vara högst en viss procentandel av de månadsinkomster som överskrider inkomstgränsen.

Avgiften fastställs så att det från en ensamboende persons bruttoinkomster dras av 520 euro (dvs. inkomstgränsen för en person) och avgiften får uppgå till högst 35 procent. För ett par är avdraget 959 euro och maximiavgiften 22 procent (se förordningen för avdrag och procenttal för hushåll med 3–6 personer). En viss procentandel av den återstående summan betalas i månadsavgift enligt klasserna i tabellen.

Exempel: Åsa Senior har bruttoinkomster på 1 000 euro i månaden. Hon får hemvård sju gånger i veckan och hemsjukvård två gånger i månaden (hon hör till den högre avgiftsklassen, där avgiften är högst 35 procent). Avgiften är således: 1 000–520 = 480, av vilket hon betalar 35 procent. Åsa betalar alltså 168 euro i månaden för hemvården.

Avgifter för institutionsvård indelas i kort- och långvård. Kortvård på en vårdinrättning får kosta högst 32,50 euro per vårddag. Ett avgiftstak tillämpas inom kortvården. Efter att avgiftstaket nåtts debiteras högst 15 euro per vårddag för kortvården.

Avgiftstaket gäller inte långvården. Av en person som är intagen på vårdinrättning uppbärs en månadsavgift som beror på betalningsförmågan och som fastställs utifrån nettoinkomsterna. Nettoinkomsterna utgörs av pensioner och andra kontinuerliga personliga inkomster efter skatt.

Avgiften för långvård är 85 procent av nettoinkomsterna. Minst 97 euro och ett eventuellt fronttillägg ska återstå för egen användning varje månad. Om den person som har fått en långvårdsplats är maken med den större inkomsten, räknas båda makarnas nettoinkomster ihop, och avgiften för långvården är 42,5 procent av de sammanlagda inkomsterna.